Historia

Ortens namn härrör från det fornsvenska ordet "vax" som kan översättas med "stark grönska" eller "god jordmån". Vaxholm betraktades då som "en grön ö".

Källa ortsnamn: Vaxholms Rådhus & deras historia, Bernt Malm och Leif Gannert, 2016

Viss bebyggelse har funnits på Vaxön sedan 1200-talets slut. I mitten av 1500-talet beslutades det att försvarsanläggningen på Vaksholmen skulle bli permanent bemannad.

Stadsprivilegier

Vaxholm fick sina första stadsprivilegier år 1647, av drottning Kristina. Själva privilegiehandlingarna går inte att återfinna men av drottningens brevutkast framgår privilegierna skulle vara provisoriska och att staden underställdes amiralitetet.

Först år 1841 förklarade Kungl. Maj:t att staden Vaxholm skulle upptagas under nummer 84 bland 5:e klassens städer och fick rätt och skyldighet att sända en representant till Sveriges riksdag. (Att Vaxholm 1690 fick ett eget stadsvapen kan tolkas som att man åtminstone vid den tidpunkten betraktade Vaxholm som egen stad. Sammantaget anses Vaxholm därmed vara ensam bland landets eftermedeltida städer som saknar exakt datum för sitt grundande.)

Vaxholm och fästningen

På 1700-talet fanns en stark koppling mellan Vaxholm och fästningen, inte minst beroende på läget invid farleden mot Stockholm, eftersom lotsning och tull var viktiga verksamheter. Stadens innevånare, som runt 1770 var c:a 800 personer, gjorde vakttjänst och arbetade på fästningen. Detta, tillsammans med handel och fiske, utgjorde stadens huvudsakliga inkomstkällor.

När utbyggnaden av kastellet var färdig och Oskar-Fredriksborg - försvarsanläggningen invid Oxdjupet - anlagts på 1870-talet började folkmängden öka och Vaxholm var, då som nu, en viktig knutpunkt i skärgården. Det är också vid den tiden som sommargästerna börjar hitta ut till staden och Vaxholm blev mer och mer attraktivt som sommarbostadsort med stora sommarvillor och badhus. Vaxholm fick sina första reguljära ångbåtsförbindelser c:a 1850.

Bebyggelse

Vid början av 1900-talet uppgick folkmängden till c:a 2 000 och Vaxholm fick fast landsförbindelse 1926 via Pålsundsbron. Stadens bebyggelsestruktur med dess rätvinkliga gatunät från huvudgatan Hamngatan finns dokumenterat redan på 1700-talet. Stadskärnans bebyggelse består till övervägande del av trähus, först 1912 blev det tillåtet att uppföra byggnader i annat material. Skälet till det var att staten var markägare och kunde besluta om en snabb rivning av staden om det militära läget så krävde.

Från början utgjordes Vaxholms stad endast av Vaxön, men Tynningö och några mindre öar tillfördes tidigt. I och med den stora kommunreformen slogs Vaxholm och Österåker samman 1974. Kommunen fick namnet Vaxholm med Åkersberga som centralort. (En kuriositet i sammanhanget är att trots att den sammanlagda kommunen hette Vaxholm så använde man sig av Österåkers kommunvapen.) Ganska omgående efter sammanslagningen började den gamla vaxholmsdelen arbeta för en delning och 1983 blev Vaxholm åter en egen kommun som även tillfördes kommundelarna Bogesundslandet och Resarö, vilka inte ingått i Vaxholm före kommunsammanslagningen. Vaxholms kommun är nu en av de kommuner i Sverige som kallar sig "stad".

Kommunvapnet

Blasonering: Sköld kluven av rött och silver med en av en vågskura bildad samt av motsatta tinkturer samt i främre hälften framstäven av ett framkommande och på stammen seglande skepp av silver samt i bakre hälften ett på stammen stående rött fästningstorn. Detta vapen bygger dels på ett sigill från 1500-talet (tornet), dels på ett tillägg från 1800-talet (skeppet).

Bild på Vaxholms stads vapen